Vad händer ifall sexet försvinner?

Sen den starka utvecklingen i dagens medicin så tycks jag se att ansvaret över vår egen hälsa glidit en bra bit ifrån att vara våran till att bli sjukvårdens. Idag är det vanligt med folk med diabetes som äter socker som tokar i alla fall men hoppas att inte doktorn blir arg för att man fuskar. Att det ens kallas för fuska när man inte sköter hälsan är nog så misstänksamt. Vi äter smärtstillande hela tiden för att vi ignorerar våra kroppar. Elitidrottsmän faller ner döda för att de ignorerat sina kroppar. Bastuolyckan i Finland handlade väl om att de ignorerade sina kroppar. Vi behöver inte ta ansvar eftersom vi har så stor tillit till vård och medicin. Vi tänker att de löser hälsan och till och med överlevandet åt oss. Hur stor bit av oss själva har vi tappat?

I mitt senaste inlägg så pratade jag om att jag tror att det är vårt DNA som styr vad vi gör, hur vi ser ut, hur vi luktar osv. Än hur jag tänker på livet på jorden så kan jag inte förstå det på något annat vis än att det är så. Om det är så att våra handlingar styrs av vårt DNA så skulle jag vilja i detta inlägg sätta mej in i våra handlingar.

Att vårt utseende och vår lukt varierar känns ganska lätt att tänka sej att det har med sex att göra. Vårt utseende och lukt ser jag som reklam för vårt DNA, det säger att sånt här DNA har jag. För att matcha mej med ett passande DNA för så stark utdelning som möjligt. Också för att slippa inavel och svag utdelning. Vårt utseende och lukt styrs av hormoner som styrs av DNA. Min teori är att människor med en viss lukt och utseende har beteenden och intressen som också gör reklam för DNA. Därför tror jag t.ex. att man kan se ett mönster i utseende hos olika intressegrupper.

Ingenting har utvecklats utan en funktion. Och med funktion menas att det har gjort oss mer anpassad för överlevnad och fortplantning. Med andra ord så har allt vi är, gör och tänker en roll i vår anpassning för att överleva och fortplanta oss. Det betyder att vi kan dela in alt vi gör i två huvudgrupper, överlevnad och fortplantning.

Överlevnad infattar ganska mycket. Först så kanske man inte ska tänka det som individens överlevnad utan överlevnaden hos ens DNA, vilket infattar ens familj, släkt och kanske flock.

Överlevnad handlar om:

Förmågan att skaffa mat. Behovet av den förmågan ser helt annorlunda ut idag.

Förmågan att klara sej från faror. Behovet ser även där annorlunda ut.

Vi behöver alltså inte hålla oss friska och starka för att täcka överlevnadsbiten om man räknar med att sjukvården håller borta farorna åt oss.

Fortplantning handlar även den om DNA och inte individen. Det tror jag kanske kan förklara självmord och par som väljer att inte skaffa barn. Om man ser driften från DNA och inte individen så kan man också förklara homosexualitet. Homosexualitet finns hos andra djur än människan och har visat sej ge större miljöerövring. Två honor kan ta hand om någon annans barn i miljö där hane och hona inte kan, samma gäller två hanar.

Fortplantning handlar om:

Förmågan att göra sej tillräckligt intressant och attraktiv för att locka till sej en matchande partner. Behovet av den här förmågan ser jag som relativt oförändrat jämfört med överlevnadsförmågorna.

Det känns då ganska tydligt att allt förskjutits kraftigt åt fortplantning. Ju mer behoven för förmågan att överleva försvinner desto mer handlar allt om sex.

Det var introt till detta inlägg. Håll i hatten, för nu kommer min fundering.

Vi har då alltså tagit bort behoven för överlevnadsförmågor via kultur, det har gjort att vi slutat motivera oss via överlevnad. Vi motiverar oss enbart via sex. Många saker blir konstiga då balansen störs. Se bara på resurser, resurser har samlats i en ballans mellan överlevnad och sex, nu samlas det nästan enbart för sex. Alt vi köper som inte ha med överlevnad att gör har ju med sex att göra och idag köper vi nästan bara saker som har med sex att göra.

Vad händer med oss då vi utvecklat metoder att fortplanta oss utan partner? Tänk vad lite energi och uppoffring vi behöver lägga ner om vi kan fortplanta oss utan att behöva hitta en partner. Vi kommer att lika snabbt anpassa oss till det som vi anpassat oss till sjukvård och lättillgänglig mat. Vad kommer då att finnas kvar av oss? Vad händer med motivationen? Kommer vi då att bli meningslösa köttstycken?